Allt är jättbra. Det känns som att jag har fått tillbaka mitt liv. Det kanske låter töntigt eftersom jag bara höll på med den här "bantingen" i två månader, men det var två intensiva månader för mig.

Jag hade aldrig förut räknat kalorier, ställt mig på vågen en gång i veckan och väntat och längtat på att siffrorna skulle sjunka, men helt plötsligt slog det till coh det var allt jag tänkte på. Det var läskigt men inspirerande på samma gång. Jag ville inte falla in i det mönstret jag ville bara gå ner några kilo, bli smal. Men senare förstod jag ju att det är just så det börjar, för vissa. Man vill gå ner ett kilo, två, tre. Tillsut har man ingen verklighetsuppfattning.

Som tur var så tänkte jag på det varje dag och det fick mig att sluta med det jag höll på med. Att ramla in i ett liv som skulle vara min värsta mardröm bara för att jag först vill gå ner några ynka kilo är inte värt det.

Just nu väger jag mellan 57-59 kilo. Jag har inte gått upp till 62 kilo än fast jag äter som en gris. Nä, jag äter normalt. Första dagen efter att jag hade slutat var det som att någonting släppte. Två rostade mackor med smör och pålägg blev himmelriket för mig. Det var inget "varför är jag dum i huvvet" eller "fan vad fet jag är". Det är bara mat. Mat för att överleva.

Men jag ska inte ljuga. Det är lite jobbigt och jag önskar att jag aldrig hade halkat in på det spåret från början. Att inte titta på kaloriförteckningarna på en påse nappar är riktigt svårt, att äta dem är inte lika svårt dock (haha). Men jag äter som jag vill och när jag vill. Mat är inget som tar så stor plats i mitt liv nu.

Därför ber jag er nu kära älskade fantastiska fina vänner att sluta. Om ni som jag gjorde, just har halkat in och börjat fundera på att banta fast erat BMI är friskt, lägg det åt sidan. Det är inte värt det, absolut inte. Och ni som redan är fast, ni behöver inte vara det. Ni ska inte acceptera att ni är anorektiker, eller att ni är bulimiker. Det är en sjukdom och har ingenting med er att göra.

ÄLSKAR ER!