Idag har jag ätit:

Frukost: En yoghurt

Lunch: Nudlar

Middag: Oxfilé, potatis, sallad

Småmål: Ett kex med ost, en After Eight, en Lindorkola, 2 koppar te, 4 st diskmedelstuggummin (börjar vänja mig)

Så normalt vet jag inte om det blev men jag åt tills jag blev mätt och njöt av maten, men jag tänker inte proppa i mig choklad och skit som jag inte ens gillar bara för att folk förväntar sig det. Lillebrorsan fick min chokladglass.

Snart är det nyår, det känns lite läskigt. Vet inte varför, som att det verkligen det är då det börjar, min banting. Det här har bara varit en mjukstart.

Gott nytt år!

Eftersom jag failade igår så känns det lagom kul att äta normalt idag, men jag får väl försöka ändå. Vet inte om jag hinner äta frukost innan lunchen eftersom jag vaknade nu så den får vi skippa. Jag tror heller inte att jag kommer äta all den frukt jag skrev...

Snart är det 2010!

fail,fail,fail

toast.

Jag är med i Angelices tävling, en dag ska man äta normalt. Imorgon är min dag.

Matschema för imorgon:

Frukost: 2 mackor och te

Frukt

Lunch: Pyttipanna

Frukt

Middag: Oxfilé

Frukt + te

Låter det bra? Normalt? Vet fan inte vad som är normalt längre. Men jag ska äta och njuta, dagen innan det nya året börjar för då ska jag skärpa mig.

Jag vet förut att jag sa att jag inte skulle ha några nyårslöften, förutom att gå ner i vikt men jag kunde inte hålla mig! Jag vill så gärna förbättra mig och bli en bättre Jenny, så varför inte försöka?

1. Godis och chipsförbud i ett år

2. Träna mer, minst en gång i veckan

3. Gå ner till 52 kg

Det är väl ändå inte övermänskliga löften? Jag tror jag kan klara det om jag vill men jag är lite rädd för det sista faktiskt, hur ska jag kunna nå dit utan att någon märker? Vi får se hur det går...

Jag har ångest över att skolan börjar snart, en vecka kvar. En vecka är

ingenting. Det känns som att det här lovet har varat i flera år, jag har förändrats väldigt mycket  inuti under de här två veckorna. Läskigt att jag inte kommer tillbaka till skolan som samma person, de kanske ser mig som samma person men det är jag inte.

Jag har alltid varit en person som tänker. Istället för att säga något så tänker jag det. Att stå upp för mig själv eller för någon annan känns som en omöjlighet, jag är konflikträdd. En feg jävel.

I skolan har det påverkat mig också. I alla utvecklingssamtal får jag höra det: "Du måste vara mer aktiv" "Räck upp handen" "Prata mer, ta mer plats"

JAG VET, JAG VET! Men samtidigt... varför? Varför ska jag sitta där och prata om saker som jag inte bryr mig om, som jag helt enkelt skiter i? Jag skärpte mig i nian och räckte upp handen 10 ggr mer än jag gjort förut bara för att få högre betyg och komma in på ett bra gymnasium. Men nu har jag ingen anledning. Jag vill bara gå klart skolan, bli fri.

Anyway, det jag skulle komma till är att jag har börjat tänka ännu mer nu. Oftast på kvällen när jag ska sova. Jag kan vara hur trött som helst men tankarna håller mig uppe i timmar. Det kan vara löjliga tankar som växer sig stora, men mest tankar om bloggen, om er, om mat om min kropp. Och såklart skolan som alltid ligger och gnager i bakhuvudet, vill inte tillbaka.

På ett sätt är lovet en hemsk sak. För man får känna på hur det är att vara fri. Man kan gå upp när man vill, göra vad man vill, träffa vem man vill och man tvingas inte in i grupper med personer man aldrig mer vill se.

Skolan är ett skämt.

Jag har varit i stan, skönt att vara själv men tråkigt. På vägen hem köpte jag tuggimmin med grönt te arom, kul att testa tänkte jag. De smakade diskmedel, köp dem inte!

Nu måste jag äta någonting, är verkligen utsvulten. Te och mackor får det bli, hm.

Jag är väldigt peppad men det går så låååångsamt allting, jag vill bli smal nu! På tre veckor har jag gått ner två kilo, kan det inte gå fortare? Usch, jag har inget tålamod. Det är svårt att tänka hur jag var förut, för jag har faktiskt förändrats. Jag tänker nästan alltid på vad jag äter, hur mycket, ångesten över att jag inte tränar, hur mycket vardagsmotion jag får osv.

När vet man om man har en ätstörning?

Vill leva. Vet inte om mitt liv var bättre förr, gillade inte vad jag såg i spegeln men ändå åt jag glatt allt jag kom över, hade ingen riktigt ångest. Nu har jag det, hela tiden känns det som. Fast jag är glad på ett sätt, tänk om jag äntligen ska bli smal! Alla fördelar med att vara smal räknas upp om och om i mitt huvud och jag tänker bara på vad jag ska göra när jag är smal. Att sluta med den här bantningen skulle inte gå, jag är fast. För hur länge? Vem vet.