Tycker inte ni ibland att den här bantingen känns väldigt ovärd?

Jag menar, jag kan gå, springa, se, höra och prata. Jag är fullt frisk, har en familj som älskar mig. Jag får möjlighet till utbildning och jag får ha drömmar. Jag lever i ett av världens mest jämställda och rikaste länder, ändå är jag inte nöjd?

Kanske borde man verkligen uppskatta det man har iställer för att försöka sträva mot någonting hela tiden, borde man inte stanna i nuet och bara slappna av?

Jag vet att jag kanske låter lite konstigt nu, men det är en tanke som slog mig idag och hur mycket jag än vill och känner att det jag gör är fel så tror jag att jag kommer fortsätta att hata min kropp om jag inte gör någonting åt den... Det är synd, att vi i Västvärlden är så självupptagna.

Det finns väl ingenting finare än orörd snö? Täcker alla sprickor och gropar och gör allting perfekt, precis som photoshop, haha.

Hittils idag har jag ätit ett ägg, fläskkotlett med ris och ingenting mer. Jag ska ta en kopp te nu och jag ska försöka att inte äta någonting mer idag förutom middag. Jag stod faktiskt emot godisfrestelsen när mina kompisar köpte godis, det var lite duktigt tycker jag, fast jag gillar ju inte godis såååå mycket. Men ändå.